Ur Värmlandsjägaren Nr 4/93

Sätt dit Hunn-Birger han känner alla!

Då kretsorginisationen inom Svenska Jägareförbundet startade 1985 och vi bl. a. skulle utse en valberedning här i Filipstads-kretsen, slängde någon fram förslaget – ”Sätt dit Hunn-Birger han känner alla! Det var och är nog riktigt. Han känner i varje fall de flesta, och de flesta känner honom.

Vem är då denna profil i jägarkretsar? Birger Ericsson som han egentligen heter har nyss fyllt 70 och såg dagens ljus i Saxån ett par mil öster om Filipstad. Som de flesta på den tiden började han jobba direkt efter folkskolan, först i Hällefors, dit var det 15 kilometer att gå eller cykla. Så småningom hamnade han på Finnshyttans bruk utanför Filipstad, där han tillbringade större delen av sin verksamma tid. Enligt arbetskamrater var han en sällsynt skicklig yrkesman inom verkstadsindustrin. Egentligen är det märkligt att denna vildmarksmänniska inte fick sin verksamhet i skogen, men det kan ju vara tillfälligheter, som bestämmer ens yrkesval.

Jaktintresset fanns tidigt hos Birger, hundintresset likaså, och det är väl som jakthundkännare och – uppfödare han blivit mest känd. I början var det drevrar med Närunda Nick som den mest kände. Birger bidrog till att utveckla rasen till en av de populäraste jakthundarna i Sverige.

Så småningom kom gråhunden Noraskogs Milo och därmed älghundsepoken. Milo var en plusvariant, kanske inte exteriört men jaktligt och som nedärvare. Jag tror, att det blev 580 valpar efter honom, vilket är i särklassigt mesta efter någon gråhund. Jag hade själv Ludde ur Milos sista kull, en mycket trevlig och effektiv älghund.

Älghundarna har Birger hållit fast vid, både grå och jämthundar. Kanske har jämtarna tagit över under senare år. Hans Härkilas Quitt II dominerade älghundsutställningarna under många år.

Birger tog tidigt in älghundar från Finland för att förebygga inavel. Utbytet med Finland upphörde, då landet tyvärr drabbades av rabies.

Även om Birger jagar älg under hela älgjaktstiden, har harjakten fått en och annan dag ibland, och då med finnstövare, som också delvis importerats från Finland.

Nu skall sägas att utan hans fru Astrid hade nog Birgers framgångar med hundar varit betydligt blygsammare. Visst har han ”hundtycke”, men hon har mycket mer av det. Hon pysslar om hundarna som få hundar blir ompysslade i kennel. I omgångar har hon dem i köket för att de ska få den mänskliga kontakten. Astrid verkar också bättre på att bota hundsjukdomar än vad de flesta veterinärer är.

Sedan många år börjar Birgers älgjakt med septemberjakten i närheten av Sollefteå. Från oktoberjaktens början jagar han de flesta dagar till jakttidens slut den 31 januari- undantag julafton, juldagen och någon dag ytterligare. Mestadels är det representationsjakt på STORA SKOGs Ludvika, tidigare Filipstads skogsförvaltning. Mot slutet av jakttiden blir det mer ”egen” jakt tillsammans med ett gäng pensionerade skogstjänstemän, som ser till att bolaget klarar av den avskjutning som skogsvårdsansvariga kräver. Även efter jakttidens slut är han ofta anlitad att ta rätt på trafikskadade älgar.

Bolaget är tämligen beroende av Birger. Det finns ingen annan i de här trakterna som kan ställa upp med älghundar av sådan kvalitet och i sådant antal att jaktgästerna blir nöjda.

Birger är rättfram och ”slängd i käften”, säger sin mening även om den är besk och har därmed kanske trampat en del människor på tårna under årens lopp. Men det kommer de snart över. Även om hans ordval är drastiskt, är han i grunden otroligt snäll och vänfast. Glimten i ögat och de ”otroliga” historierna finns alltid där! Både inom Bergslagens älghundklubb och Svenska älghundklubben har Birger haft många uppdrag. Sedan ett antal år har han varit suppleant i styrelsen i Värmlands läns jaktvårdsförbund och deltagit i de flesta mötena. Hans enorma praktiska erfarenhet av jakt och hundar har varit en ovärderlig tillgång i styrelsearbetet.

Riktiga jägare talar sällan om hur mycket de har skjutit. Jag tror inte någon känner till Birgers skottlista. Frågan är om han gör det själv.

Att han är 70 år har man svårt att förstå. Han har barnasinn2et kvar och han rör sig obehindrat i skogen. Sällan har han varit sjuk. Förr fanns många ”original”, en hederstitel i skogs- och jägarkretsar. Birger får anses vara ett av de få kvarvarande. Det behövs sådana människor som han för att sprida ljus över tillvaron.

Gunnar Johansson

 

Nått småfel har smugit sig in i texten.

Farfar föddes i Gerknäs, mellan Nora och Grythyttan INTE i Saxån. Dit flyttade han som 5-6 åring.

Hans första jobb var i skogen då han med sina bröder högg.