Text&Foto Per Klaesson©

 

Mathias 99:de älg

 

Älghundsfolk lyfter med vördnad på hatten när Birgers Ericssons namn nämns. Otaliga är de älgar han skjutit, oräkneliga är de framgångar han haft med sina hundar. Hans 23-årige sonson Mathias har axlat hans mantel, jagar så ofta han kan och resultatet är imponerande. Den här helgen sköt han sin 99:e älg!

Text och foto: Per Klaesson

Det finns älgjägare och älgjägare. De flesta av oss söker det sociala i laget och nöjer oss med att sitta på pass dag efter dag. I snitt skjuter vi en älg vart sjätte år. Så finns det hundförarna, där en del av dem är fullståndigt besatta av älgjakt. Från första ljuset på morgonen till solnedgången jagar de. I bästa fall hinner de med en kopp kaffe mitt på dagen, de älgar som skjuts dras inte fram förrän jakten avslutats. Det kan bli långa nätter i skogen och i slakthuset, men i arla morgonstund är de åter till skogs.

Mathias Ericsson är en sådan. I ”arv” har han fått det jaktintresse som härstammar från farfar, den välkände älghundsmannen Birger Ericsson.

-Mathias är tokigare än vad jag någonsin varit, skrattade en stolt Birger.

Birger är fyllda 84 år, men har nu lagt sin roll som hundförare åt sidan. Två år tillbaka sköt han dock en älg på stånd. Idag är det 23-årige Mathias och hans far Rolf som sköter jakten och hundarna.

Birger köpte sin första älghund 1962, vilken blev inträdesbiljetten till stora jaktmarker. Som hundförare skötte han jakterna på brukens marker, de som idag ägs av Stora Enso. Både jägare med blått blod och stinna plånböcker har följt Birger på älgjakt. Tetra Pacs Gad Rausing var en av dem som varje höst gick med Birger och hans hundar.

-För mig är alla människor lika. Jag började som torpare och var fattig som en lus. Till en början var jag tjuvjägare.

På bygden sade man om Birger: Han är värre än Jesus! Alla talar om honom, men ingen har sett honom!

Under älgjaktens första månad är det inte mycket tid över för Rolf och Mathias att bedriva egen jakt. Representationsjakterna är många, men den här novemberdagen var dessa över. Nu stod tusentals hektar till Rolf och Mathias förfogande. Antalet licenser var mer än de någonsin skulle kunna utnyttja. Det enda som begränsade var vardagens arbete.

Luften var glasklar och termometern visade på närmare tio minus.

-Det här blir inte bra. Det kommer att vara näst intill omöjligt att gå in på stånd idag, förutsade Mathias.

Han hade alldeles rätt. Det krasade under fötterna och ljudet bar långt.

Under gårdagen hade Mathias sett spår av ko med kalv vid Sticktjärn utanför Filipstad. Det fanns goda chanser att de var kvar i området. Den yngre jämten Bill skulle provas.

Hunden var släppt och i den mån det gick att smyga tog vi oss in till en hyggeskant. Tre hundra meter bort upptäckte Mathias en älg, som snart försvann bort i en ung tallskog. Några minuter senare kom de första skallen. Bill hade funnit älg!

Mathias anropade Rolf och bad honom ta pass nere vid sjöarna. Själv skakade han på huvudet om en lycklig utgång. En timma senare var Rolf på plats och mot vinden tog vi oss över hygget. Ett par hundra meter från kanten befann sig ståndet.

Att två personer skulle försöka sig på att smyga i den täta, frasande skogen var omöjligt. Kanske kunde Mathias lyckas ensam.

Efter halv timma gick ståndet loss, då var Mathias femtio meter från den okända älgen. Med det långa benet före sprang Mathias för att genskjuta djuren. Efter en kilometer var han framme vid Ålviken. Två minuter senare kom ko och kalv i full karriär. Kalven blev på plats.

-Det finns egentligen bara två ställen där älgarna brukar gå ut, skrattade Mathias.

Detta var hans 98:e älg, den första sköt han som 15-åring.

Jämthunden Bonso släpptes under eftermiddagen.

-Det går inte så fort, han är alltför fet. Farfar skämmer bort sina hundar numera. Två jämthundar har han i sin smala säng på natten, skrattade Mathias.

Birger hävdar att det viktigaste är att ha ”öga för hundar”, både egna och andras. Två år tillbaka köpte han den fyraårige Bonso för 10.000 kronor av en man, som sade att det skjutits 23 älgar för den.

-Hunden hade aldrig varit inomhus, men det blev ändring på det och vi blev kamrater. Till en början ville han inte lämna mina fötter för att jaga, men till slut gick det. Han tog tre raka ettor på utställning och tre raka på jaktprov, berättade Birger och visade upp alla priser, som mer eller mindre fyller Astrid och Birgers hus.

Idag finns det i Birgers hundstall nio älghundar, varav sju bor ”hemma”. Fyra är jaktchampions, tre av dem dubbel.

-1946 började jag med drevern Putrik, sedan blev det finnstövare och därefter kom älghundarna, Både gråhund och jämthund, berättade Birger.

Sanningen bakom Birgers framgångar med hundar ligger till stor del i hustrun Astrids förtjänst. Det är hon som skött om kullarna, gett hundarna köksdressyr, under tiden som Birger varit i skogen.

-Fruntimmer i hemmet, det är banken! konstaterade Birger.

Mathias och Birger tillhör olika generationer av hundmänniskor. Birger hävdar att alltför mycket dressyr får hundarna att svansa runt benen, Mathias tillhör den moderna skolan där uppfostran är A och O för att lyckas i skogen. Hans första hund gråhunden Milo är jaktchampion, Bill har nu fått sin första etta på jaktprov. Milo blev dessutom utsedd till Bergslagens bästa älghund 2004, med 90,5 poäng på prov.

Det är inte så förvånande att Mathias blev utnämnd till Jaktjournalens ungdomsjägare 2006. Först och främst är han älgjägare, men hans intresse brinner även för andra jaktformer, predatorjakt och skytte.

Se JJ juli 2006.

-Jag kör skogsmaskin, en skördare, och det oftast på mina egna jaktmarker. Då blir det enkelt att hålla ordning på och se efter fällorna, berättade Mathias.

Birger känner sig inte orolig för att hans kennel Nickås kommer att förvaltas väl. Sonen Rolf har genom året gjort mycket för hundarnas framgångar, nu finns även Mathias vid hans sida.

-Förutom pappa Rolf och farfar Birger är det Tomas Knutsson som lärt mig allt om älgjakt och hundar, sade Mathias.

Under söndagen var det fortfarande kallt, men runt Saxån, vid gränsen till Västmanland, hade det fallit tio centimeter snö. Möjligheterna till en lyckad älgjakt hade avsevärt förbättrats. Bill släpptes igen. En timma senare hade han funnit älg, men de for skenande iväg. Från en höjd pekade Mathias ut över skogslandskapet, i stort sett allt vad vi såg var hans jaktmark. Ett vackert landskap i nysnö, men till älgjägarnas förfäran även områden för varg.

-Mötena mellan varg och hund blir allt vanligare. Idag är det inte längre frågan om ens hund blir skadad av varg, utan numera är frågan bara när, sade en bekymrad Mathias.

En timma senare kom Bill travande på en skogsbilväg, och det blev tid till en fika.

Den rasten blev inte långvarig, för Rolf hade släppt Trygg vid Lofallshöjden. Några hundra meter upp i den skogsklädda branten var det ståndskall. Så långt bort att man inte urskilde de enskilda skallen, utan ljudet rullade som ett orrspel mellan höjderna. Mathias skulle gå in på ståndet, Birger och Rolf skulle passa vid vägen i dalen. Sannolikheten för att det skulle bryta loss var stor, dels för att älgarna inte vill stå och dels för att det var knappast optimalt att smyga på en älg med stora hörlurar till öron.

Ju närmare vi kom, desto tydligare hördes gråhundens skall. I en jämn ström kom de, tätt och tydligt. Till slut var det som om granskogen vibrerade av ljudet, den där upplevelsen när älgjakten är som bäst. Trots att vi var mindre än hundra meter från djuren kunde vi inte se vad det rörde sig om. Älgen var uppmärksam, så troligen såg den oss när vi gjorde en rörelse i sidled.

Det blev tyst i skogen, spänningen var olidlig, hoppet om en lyckad utgång grusades. Ytterligare ett par hundra meter bort blev det fast igen, men nu hade vi säkerligen inte mycket tid på oss. Mathias befarade att det stod i kanten av ett stort hygge, då behövdes det inte mycket till för att älgen skulle rusa.

På sextio meters avstånd såg vi en älgkropp i siluett. Älgen reste på huvudet, det var en pinntjur, med andra ord ett skjutbart djur. Mathias tog stöd mot en granstam och vid första tillfälle som en del av bogen blev synlig kom skottet, direkt följt av ett andra. Tjuren rusade 40 meter och föll. Mathias 99:de älg var död!