Jägarvänner

Ur boken: Med Spela och Kula på jakt.

Av: Arvid Cederström

En markant profil är vännen Birger Ericsson i Filipstad. En genuin värmlänning lik en diamant om än inte helt slipad på alla sidor. Men vem är väll det. Birger är främst jägare och en skicklig sådan. Hans språk är så värmländskt det kan bli, enligt mina öron. Han har en förmåga att uttrycka sig, som ibland är sublim. Han engagerar sig i en diskussion med hela sin själ. Det kan gälla levnadsvanor , hans yrke eller helst: jakt och hundar. Han vill sätta sig in i det som han anser väsentligt här i livet och som gör det värt att leva. Han och hans fru föder upp älghundar och drevrar. Hans kennel har producerat mängder av jaktprovchampions, och själv har han endast det bästa i sin hundgård.

Det är dock främst som jägare jag uppskattar Birger. Han vet det mesta om älgjakt och har under årens lopp nedlagt flerdjur, än kanske någon jägare i vårt land. Men är du vid hans sida på jakt, så är han på intet sätt ”skottsnål” utan låter dig gärna få första chansen på djuret. Hans skicklighet att passa en älg har alltid väckt min beundran.

- Tio minuter  ska det ta och inte mer, är hans stående kommentar.

I yngre dagar ägnade sig Birger åt boxning – för att hålla sig i form, som han sa. Han blev till och med distriktsmästare i sin klass. Nåväl, historien jag ska förtälja utspann sig i början av 50-talet. Birger cyklade en dag ner till stan med sin drever Nick vid sin sida för att inhandla mat. Hunden band han utanför affären och gick så in. Efter en kvart kom han åter, och fann Nick var borta. Han kastade sig upp på cykeln och for runt i Filipstad, som ju inte är så stort, men inte ett spår efter Nick. Hos polisen gjorde han anmälan. De lovade att underrätta om något dök upp. Samtidigt fick stans ende patrullerande polis meddelandet. Birger fortsatte sökandet förgäves. Alltmer orolig, när dagen led mot sitt slut, kom han tänka på att tåget till Kristinehamn skulle avgå vid 18-tiden. Birger snabbt ner och frågade stinsen. Jo minsann, han hade sålt en biljett till en karl med en hund. Denne hade suttit några timmar i väntrummet och läst en tidning. Birger tog stora steg mot tågsättet, som stod inne. Stinsen försökte hänga på men blev snabbt på efterkälken. I sista vagnen fick Birger syn på Nick. En karl tryckte i ett hörn.

- Jag blev så sint´, så du inte kan ana, berättade Birger efteråt. Jag fick tag på hundkopplet med Nick, och sedan gav jag karlen ett par snytingar, så han såg ut som äppelmos i trynet. Och hade inte stinsen kommit, så vet jag inte vad som skulle hänt med karlsloken! Det värmländska blodet kan koka över ibland.

Farfar och Närunda Nick