Valla utländska älggäster.

Ur boken: Med Spela och Kula på jakt. av: Arvid Cederström

Den här historien fick jag av vännen Birger och handlar om en älgjakt med gäster uppe i Värmland. Birger tillhör en av vårt lands skickligaste älgjägare och hundkarlar. Hans värmländska tungomål är genuint, och hade jag förmåga så skulle denna berättelse nedskrivas på detta mustiga språk. Ty det var på det jag fick höra den en gång i tiden. Men nu får den bli på mer begriplig svenska. Bolaget – Uddeholm- hade utsett Birger att ta hand om prominenta, utländska gäster, som ville skjuta älg. Denna gång var det en italiensk markis, som ville utöka sin trofésamling nere i Milano med ett svenskt älghorn.

 Birger fick två dagar på sig att uppfylla denna hans heta önskan.

Nåja, det fanns ju gott om älg, Birger var inte ängslig, när han mötte upp utanför brukshotellet en tidig oktobermorgon.  Tvenne älghundar, champions, hade han med sig, ty det var gott om den varan hemma i hans hundgård. Italienaren kom ut iförd grova skor, vita spetsbyxor och en röd, fladdrande jacka, och på huvudet en grön tyrolerhatt. När Birger synade honom uppifrån och ner och dessutom kände han en stark doft av parfym, kom det på bred men klar värmländska: - Ta o tvätt av dej o byt klär! Du kan ju skrämme även vanlit fölk med den där munderinga.

Vederbörande jägmästare och tillika tolk, försökte på ett fint sätt att översätta valda delar. Gästen mörknade först, men var klok nog att försvinna och tvätta av sig. Svårare var det att finna passande stövlar och byxor, men värdshusvärden ställde upp till slut.

 Så bar det iväg. Hundarna baktill, Birger med sin italienare farm. Någon tolk ansågs inte vara nödvändig ute i markerna. Det var gott gry i gästen. Birger började en konversation, där han ibland fick vettiga svar, så att en viss kontakt knöts redan innan jakten började.

- Och så skjuter du vad jag säger till, kom det som avslutning från Birger.

- Si si kom det med en nick från gästen.

En hund lämnades i bilen. Den andre kom loss, när de var väl inne i jaktmarken.  Det var kallt, och sydbon i sina eleganta handskar frös, så som endast en italienare kan, då han möter svensk höstkyla. Birger lånade ut sina hemmastickade vantar och en scarf. Markisen tackade med en vänlig klapp på axeln.

- Och kom ihåg att hålla käft, när vi hör hunden, sa Birger.

- Käft käft kom det som fråga.

Birger pekade på sin mun.

- Si si naturelmente.

Som van skogsman smög Birger fram mer eller mindre som en indian. Tyst med alla sinnen skärpta. Men hans följeslagare ”lät som en elefanthjord” som Birger senare berättade. Det här kommer aldrig att gå vägen tänkte Birger för sig själv. Redan efter en halvtimme började gästen dessutom flåsa. ”Och jag som bara gick i vanligt tempo”, fortsatte Birger sin berättelse. Han tog paus. En kopp kaffe smakade fint. Markisen drog fram en plunta av ädlare metall och bjöd på en styrketår, vilket vänligt men bestämt avvisades.

- Inga sånna där tokerier på jakta int` sa Birger. Så fortsatte de jakten. Snart kom det första skallet från hunden. Birger tvärstannade . ” han flåsade mig i nacken och luktade nästan som en brännvinsfabrik”, fortsatte Birger historien.  Men han var jägare nog att förstå, att nu var det något på gång. Ett fint, fast ståndskall började. Birger med sin gäst började en försiktig anmarsch med vinden liggande rätt. Mer än en gång var Birger rädd, att djuret skulle höra dem, men allt gick bra. Snart var de i skotthål, men älgen ville inte ut i det fria. Hunden var van och kom snart fram för att kolla var husse höll hus. Så snabbt tillbaka till sitt djur. Vid varje attack drog sig hunden tillbaka i riktning mot skyttarna. När djuret äntligen visade sig var det en kviga. Skjutbart med andra ord och Birger viskade

-Skjut!

Men icke. Italienaren skakade på huvudet och satte demonstrativt ner studsaren i backen. Så pass hårt att kvigan tittade upp och fick se dem. På en sekund svängde kvigan runt och var i ett huj i full trav bort från det farliga grannskapet. Birger svor tyst en ed, där han låg bakom en buske. Dessa utlänningar som bara vill ha troféer. Tysta vände de åter, när väl hunden kommit tillbaka. Många ord blev inte sagda. Språkförbistring, missförstånd och så deras vitt skilda syn på älgjakt. När italienaren erbjöd en försoningsbägare, vinkade Birger avvärjande med kardan. Han försökte se litet mer optimistiskt på situationen. Markisen var ju en god kund och alla har vi väll våra synpunkter på saker och ting, som inte är lika.

Efter en kort lunchpaus blev det biluppsittning och färd till ett nytt område.

- Du ska nog få din tjur, sa Birger och visade med fingrarna över huvudet.

Markisen sken upp och nickade belåtet.

- Si, si kom det.

Kan han då inget annat ort tänkte Birger irriterat. Så hundbyte. På den nya marken brukade det finnas gott om älg. Hunden dansade iväg och kom då och då åter, för att kolla var husse var. Så försvann den ner i en mosse. Efter bara några minuter kom upptaget. Snart var ståndet ett faktum, och säkert talade hunden om för husse. Här har du något fint! Det fick ta en lov för att komma i rätt i vind. Birger först och markisen tätt i hälarna. Det tog tid men tillslut var de inom skotthåll. Gästen tog fram sin kikare och fick snart in djuren i okularet. Han pekade försiktigt framåt och nickade. Jasså, tänkte Birger, har du kanske fått syn på en tjur. Han lånade kikaren för att kolla. Jojo minsann, var inte ett av djuren en hygglig älgtjur. De ålade sig försiktigt framåt och gjorde sig beredda. Så for hunden snabbt tillbaka undan en klöv som skar ner i mossan inte en meter från hans huvud. En mule skymtades.  Älgtjuren gled långsamt ut, men den svängde snabbt tillbaka. En erfaren gosse den där, tänkte Birger. Men förr eller senare får vi nog vår chans. Markisen var beredd. Ömsom hade han kikaren för ögonen, ömsom kramade han sin studsare. Så kom hunden snabbt åter ut från tätning, och denna gång var italienaren beredd. I dånet från skottet hörde Birger anslaget. I nästa sekund var såväl tjur, hund som det andra djuret försvunna. Endast tunga tramp, som dog bort störde lugnet. Birger nickade, när han fick en frågande blick från skyttens ögon. Men ännu vågade inte någon av dem glädja sig riktigt. Så hördes hunden med ett par skall litet längre bort.

- Där ligger den, kom det säkert från Birger.

De reste sig upp och stegade mot den plats där de hört de sista skallen. Och emellan två små tallar stod hunden och nafsade och ryckte i älgryggen. Nu kunde de känna lättnad och tillfredsställelse. Markisen ” sken som sola i Karlsta” berättade Birger vidare. Så skulle älgen tas ur, en hantering som kommer an på skytten. Birger stack men överlät sedan kniven med en bestämd gest till sin lycklige skytt. Ett sådant blodbad hade man icke varit med om sedan kriget, men han var inte sen att lära sig av en mästare på området. När allt var klart kom åter erbjudandet om en tår ur pluntan, och den här gången tackade inte Birger nej. Det blev förbrödring där ute i markerna. Den ädle gästen från landet i söder kände att han nu blivit accepterad som jägare av en riktig älgjägare. Samvaron fortsatte på brukshotellet med värdfolket till långt in på natten.

- Fast vad gäller dryckjom, så höll han sig till ädlare varor. Jag nöjde mig med mina enkla, värmländska, avslutade Birger berättelsen.

Farfar med en gäst.