Första älgen för Kim

Farfar hade varit upp till Östersund och köpt en ny hund som skulle prövas denna dag. Det var i början av december, barmark men fruset. Jag hade inte gått så mycket med hund på denna mark, så jag tog kompassriktning och sen gick jag. Det tog ungefär en halv timme så fick jag höra Kim skälla ca 1km söder om mig. Det verkade stå bra i upptaget och efter 20 minuter började jag smyga mot skallet. När jag fick se beståndet som älg och hund stod i grusades mina förhoppningar om att få kröka på fingret. 15-årig, oröjd slyskog. Försöka måste man ju, men när jag hörde älgarnas steg med mina egna öron på flera hundra meter i det skrapiga föret så gav jag upp. Älgarna brakade iväg och där stod jag och svor.

När jag kom ut till vägen stod farfar och väntade. Efter en rejäl utskällning av farfar och en kaffekopp så tog vi ett nytt drev. Detta med en ny hund som resulterade i att vi nu hade två lösa hundar på skogen. Den här berättelsen utspelade sig i slutet av 1990-talet så det fanns det varken Garmin Astro eller GPS till telefonen och varken farfar eller jag kunde i sanningens namn inte med de gamla pejlarna särskilt bra. Det lät som ett flipperspel och ju mer man pejlade ju mindre visste vi vart vi hade hundarna. Vi fick åka runt på vägarna och lyssna efter dem. Hunden som vi släppte i det andra föset på dagen lyckades vi hitta vid en gammal älgränta, men Kim var fortfarande borta. Billetandet fortsatte, och tillsist fick vi höra en hund svagt mitt uppe på en stor höjd. Jag började traska upp på berget mot hundskallen. När jag började närma mig ståndet såg jag att förutsättningarna var betydligt bättre att få ett skottillfälle denna gång. Det stod i en över hundra år gammal granskog. Jag skymtade älgen i flera minuter men hade inte fått syn på skallen på den. Men när den gjorde en rusning efter hunden såg jag att det var en kviga. Jag sköt henne i halsen och hon gjorde en kullerbytta. Historien har kunnat sluta här, men det gjorde den inte.

Jag tog ur älgen, kopplade Kim och klappade om honom. När jag tittade upp kom jag på att jag inte hade en aning om var jag var, och mobiltelefon var ingenting jag ägde på den tiden. Upp med kompassen och började gå rakt i öster. Jag tänkte att jag måste komma fram på någon väg. Det var inte det lättaste att både försöka snitsla en bra väg att köra fram älgen på, hålla i en hund, ha koll på kompassen och bära en bössa med bara två händer (använder aldrig vapenrem). Dessutom började det bli mörkt. När jag virrat runt i skogen i en timme hörde jag långt bort hur det tutade och 20 minuter senare kom jag svettig och trött fram till vägen där farfar och hans bror väntade. De var inte lika glada över den lyckade jakten som jag var.

– Förbannade onge, dä hade väll räckt att du hämta hunn!

Nu var det kolsvart ute och älgtracken använde Tomas, som hade varit ute med en gäst som skjutit en älg i sista skjutljuset för Pigge. Jag följde med och körde fram deras älg och sent på kvällen anlände vi till skogen för att köra fram min älg. Med ficklampor bar det ut i mörkret, och otroligt nog gick allt bra. Vi hittade älgen på en gång och grejerna höll. Nu var det bara att dra skinnet av älgarna så skulle det bli kvällen.

Kon hade 25 st knölar på revbenen. Trafikolycka kanke? Klockan tio kom jag hem och då blev det mat och sedan sängen. Dagen efter skulle man ju upp och jaga igen,  och då vill man ju vara utvilad.

Tjur för Kim

Kon med 25 revbensbrott