Det är inte alltid det går som man tänkt sig 

Oftast kommer vi ihåg när det går bra i skogen.  Men de där dagarna som det skiter sig på ett eller annat sätt hamnar lätt i glömska. Bara för att hunden lyckas få stopp på älgen så behöver inte det betyda att det slutar som det är tänkt.

 För ett par år sedan så hade jag ett par dagar ledigt från representation jakterna och drog jag iväg upp mot Ådalen och Tängstas jaktmarker. Resan uppåt gick bra… I ungefär 7 mil. Utanför Ludvika blev det stopp. 65km/timmen på 50 väg. Med en böteslapp på 2000 kronor fortsatte sedan resan uppåt, nu i lite saktare mak.

Kom upp till stugan vid 22 tiden på kvällen för att konstatera att det var svinkallt. Jag gjorde eld och på med massor av kläder sen ner i sov säcken. 

Det var i slutet av oktober och på morgonen så var vattenskålarna täckta av en ishinna. Men in med en snus och sen iväg. Vid samlingen var vi ca 10 jägare. Alla hundförare bestämde område de ville gå och passkyttarna fick välja pass. Jag släppte Milo först efter som det brukar bli längst jakter med honom. Det tog ca 10 minuter sen kom ett par skall men det blev det tyst och älgarna skenade. Ja ha då ser man inte han nå mer den här dagen. Jag såg på pejlen att det drog iväg flera km in på grannmarken så jag beslutade mig för att hämta Bill istället. Här hemma är det inte frågan om att släppa två hundar i taget, det går knappt att släppa en pga. vargen.  Han sökte bra och hittade älg efter ca en timme. Det var fast i upptaget och jag tog det jättelugnt i det skrapiga föret. När ja var inne på 30 meter skymtade jag ko med kalv men hunden stod dumt till så det gick inte att skjuta. Tillslut gjorde kon ett rus efter hunden och kom rakt i knät på mig. Självklart märkte hon mig och det blev toksken.

I väntan på att Bill skulle komma tillbaka kollade jag vart Milo var. Det verkade stå still så jag ringde upp och lyssnade. Jo då, det skälla men det stod ju flera km in på fel mark. Samtidigt började Bill skälla några hundra meter bort. Nu kom jag in på ståndet lätt men nu såg jag bara en ensam ko. Jag stod sitt och avvaktade, länge länge.  Säker 5 minuter i alla fall. Sen gick jag närmare men hon verkade ha lämnat av kalven så jag sköt inte. Älgen och hunden for iväg.

Satt mig på en sten och väntade. Ringde ungefär 74 gånger och lyssnade på Milo som fortfarande skällde på grannmarken.  Bill kom tillbaka och for iväg på en gång han hittade nya älgar eller kalven en bit från förra upptaget.

Nu j*vlar skulle det smygas. Men när jag var 100 meter ifrån så fick de vind eller varsa mig på annat sätt, sken blev det. Bill som inte VAR så ivrig att förfölja på den här tiden kom tillbaka efter en timme. Han såg sliten ut så vi begav oss mot bilen. På väg till vägen fick jag kontakt med grannlaget och det var grönt att gå in att skjuta när hunden skällde. Träffade några från grannlaget och tog med mig en ung grabb. Jag hade tänkt att han skulle få skjuta. Väl inne på ståndet så stod det en skaplig oxe. Men vi krånglade till det så att det gick över i gångstånd och in på ytterligare en mark där vi inte fick skjuta.  Där blev det fast igen. Senare på kvällen satt jag i bilen och sov. En gråhund på skogen som stod och gaffla. Dessutom hade jag en pejl som började bli tomt på batteri. Vid 22 tiden på kvällen så drog jag på mig pannlampan och knatade rätt ut i mörkret.  Som ett under lyckades jag locka till mig Milo så pass att jag kunde göra en ”Ravelli räddning” och få han.

Morgonen efter skulle jag bara jaga ett fös för var tvungen hem till repjakten dagen efter. Milo var inget alternativ så det fick bli dvärgen (Bill). Det blev stånd på första sökturen och nu skulle jag få revansch.  Tre timmar senare och 4 ofrivilliga stötar så blev det klappsken. Bara åka till stugan och packa.  Bill kom knatande i sina 2,3 km/timmen och sen bar det hem 65 mil till vargar och gästjägare. Hundarna skötte sig dessa dagar, tyvärr inte deras husse.

Det är långt ifrån alltid det lyckas i skogen och tur är väll det. Det är ju så himla dyrt med skott nu för tiden.

 

 Freddes urtagningskurs