Jaktprov med Trygg

Det fattades bara ett förstapris för att Trygg skulle bli champion och jag hämtade Calle som skulle döma tidigt på morgonen och åkte mot Saxåmarkerna. Det var ett grått väder, tre plusgrader och inte en snöfläck trots det var i slutet av december. Julen hade varit grön och dagar under minus sträcket var lätträknade.
Vi smög ur bilen och gick ca en km längs Skifferdalsvägen. När det ljusnat så pass att man kunde kalla det skjutljus så smög vi upp i Brickahöjden och släppte. Jag var lite osäker på hur hunden skulle reagera med mig som förare eftersom jag inte gått med honom mer än en handfull gånger. Efter de vanliga procedurerna drog han iväg på några korta sökturer. Jag hade en ganska klar bild för mig hur vi skulle gå och som om det var planerat blev det upptag ca en km framför oss. Vi satt oss ner på varsin sten och språkade under tiden Tryggen skällde och tiden skulle gå. När det närmade sig 90 min så drog vi oss närmare för att räkna skallen och konstatera mer exakt vart det stod. Som vanligt hade älgen tryckt in sig i en jättetät blandskog med röjbusk i midjehöjd så det tog oss en bra stund att komma in på älg och hund. Jag kunde sätta en avsevärd slant på att det aldrig skulle gå att kalla in hunden eftersom jag aldrig har lyckats med det tidigare men när vi hade konstaterat att det var ko med kalv hunden skällde på så testade jag att vissla. Jag vet inte vem som blev mest chockad, Trygg över att jag stod där som ett fån eller jag över att Trygg kom till mig som en väldresserad fårhund. Jag klappade om honom och släppte på han igen. Nu blev älgarna varska och skenade iväg ner för en brant backe. Nu gick minuterna oerhört sakta.
Ni har säkert varit med om den där känslan att efter första stöten stå och invänta om det blir en omställning eller inte.
Fem otroligt sega minuter senare så kom det några skall och sedan stod det fast igen.
YES!
Nu var ettan klar tänkte jag kaxigt. En halvtimme senare smög vi mot ståndet igen. Vi kom fram till en hyggeskant och undrade vart hund och älgar var. Enligt pejlen skulle det vara 150 meter till hunden och hygget var ca 400 meter brett. Tillslut fick vi syn på ekipaget som stod i en bråte av vindfällen. Vi gick på och stötte.
Älgarna drog iväg rakt över hygget. Efter ett tag hörde vi ståndskallet igen. Vi gick efter med lätta steg. Jag började nu få en liten förhoppning om att hunden skulle skälla provtiden ut efter som att vi behövde skjuta mer kalvar och blasern var skjutsugen. Nu stod hund och älgar uppe på en höjd och vi stod rakt nedanför. Jag smög upp och plötsligt stod jag fem meter från en förvånad ko. Tryggen blev nog också brydd och kom emot mig men just när jag skulle klappa om han stack ju förstås älgarna och hunden for efter. Jaha, det blev inget skjutande för mig tänkte jag smått besviken. Tiden gick men det var ändå positivt för hunden som fick lite förföljande.
Efter ett tag hörde vi att det verkade stå igen. Vi traskade dit och satte oss ca 50 meter från ståndet bakom en stor sten. Nu hade vi inte mycket mer att göra än att invänta tiden. 14.00 var provet färdigt och de sista minuterna gick lika långsamt som när jag inväntade första omställningen. Klockan slog 14.00 och jag kikade fram bakom stenen. 14.01 låg kalven stendöd.
Haha, vilken bra dag. Trygg fortsatte efter kon men jag oroade mig inget för det. Han skulle säkert komma tillbaka till kalven. Vi tog ur älgen och en stund senare kom Tomas upp. Han var nyfiken hur det hade gått. Han hade stått på vägen och lyssnat. Efter den obligatoriska utskällningen, denna gång om vad tokig jag var när jag sköt en älg uppe på detta steniga ungbuskfall, så drog vi ner kalven till vägen. Trygg skällde vidare så jag tog och körde hem Calle och samtidigt hämtade jag släpkärran och köpte lite statoilmat. Tomas skulle vara kvar för att ta Trygg när han kom tillbaka.
En timme senare så varjag tillbaka i skogen. Trygg verkade inte göra en tillstymmelse att vilja ge sig så vi kastade upp kalven på släpet och jag åkte och drog skinnet av den. Tomas var in för att stöta men det slutade bara med att kon anföll. Tomas hade kastat sig bakom ett träd för att ta skydd och otroligt nog hållit inne med skottet. Älg och hund drog nu över höjden innan det blev stopp igen.
När jag återvände hade det mörknat. Eftersom jag var trött och sliten efter dagen plus jag skulle jobba förmiddag dagen efter så åkte jag hem. Tomas var kvar till han blev avlöst av farfar. Jag ringde till pejlen flera gånger under kvällen men Trygg hade bestämt sig för att övernatta i skogen.
Direkt när jag slog upp ögonen morgonen efter ringde jag upp Trygg.
– Voff voff voff, fick jag som svar.
Åkte dit innan jobbet för att försöka att få hunden men eftersom det började tryta på batteriet på pejlen vågade jag inte stöta. Tänkte att det var bättre att det fick stå.
När jag hade jobbat halva dagen ringde Tomas och berättade att han hade fått hunden. Han sa att när han kom dit på morgonen mötte han en gråhundstik mitt i vägen. Han såg att det var en av farfars hundar så han plockade upp den. När han kom upp till farfars bil så fanns det ingen gubbe där. Han hade avvaktat ett tag men till sist gått in mot ståndet. Där hade han mött farfar som undrade om han hade sett gråhundstiken han hade släppt. Han skulle låta unghunden få skälla lite tillsammans med Trygg men tiken hade någon annan idé och hade stuckit åt helt motsatt håll. Hur som helst så stötte de till slut och när Trygg kom ut på vägen och farfar fick göra en Ravelliräddning.
Det blev ett bra prov på pappret. 90 poäng. Men med samarbetsvilliga älgar så går det lite lättare. Sen att hundarna inte alltid har lika stor samarbetsvilja tyder väl jaktlust.

 

 

 Jag och Trygg med en pinntjur.